Här ligger en riktig Madonna!

Rund och go och en släng av Damp - men mycket älskad. Hon har en nos som skulle slå de flesta i en söktävling, gillar sin husse skarpt men tycker nog att det är mattes ord som gäller - om husse "säger" och jag finns i närheten kollar hon alltid med mig om det är OK det husse tycker....hon är skitfrän! Klok som en pudel....

På helgen får hon också krypa upp i sängen men hon lägger sig i  fotändan och kurar ihop sig till en liten boll, som för att inte ta plats.

Visst är han vacker?

Dessutom är han otroligt gó, lägger ofta sitt huvud i mitt knä och vill då bli smekt på nosen, sätter tassen i min hand och vill "prata", han försöker riktigt "krypa in i mig" och kunde han så satt han i knä men han är så stor att han faktiskt inte får plats. På helgen får han krypa upp i sängen innan vi går ut och då lägger han sig tätt intill mig och vi bara myyyser - mellan oss finns en otrolig känsla, han gillar alla i familjen men visar klart och tydligt till övriga att det är matte som är bäst och jag äääälskar denna hund!

- och det känns tungt.

När sånt händer, som nu alldeles för tidigt, så får man anledning att tänka över sitt eget liv - det är inte för evigt.

Min vän - en kvinna i min egen ålder, en fru, mamma, mormor, arbteskamrat och säkert mycket mer - det blir lätt att identifiera sig ...

Jag tänker på hur hon kanske tänkte och kände mot slutet, när hon visste att hon skulle lämna alla - hur klarar man det? Hur klarar alla som blir kvar att hantera sorgen efter en älskad?

På lördagmorgonfick jag veta att hon var borta, jag tände ett ljus och mina tankar gick till min vän och hennes familj, det kändes tungt.

Livet är skört och absolut ingen självklarhet!