Jag känner mig kulen idag, min reumatism gör sig ordentligt påmind och jag känner mig riktigt risig. Jag skulle nog helst vilja ligga under filten i soffan idag och bara vänta på att det ska bli bättre.

På bilden syns mitt solhörn på torpet som vi sålde till förmån för ett hus i stan istället för en trång lägenhet - jag saknar det. Jättemycket....

Jag saknar lugnet som fanns där, mitt ute i skogen. Jag saknar känslan av att vara alldels ifred, att sitta och titta utöver sjön och höra Lommen, att gå utefter lilla skogsvägen med buspudlarna och smygkika på bävrarna som tog en kvällssim.

Jag saknar att på kvällentända eld i vedspisen och mysa i köket med Älskade Mannen och se buspudlarna hopkurade i sina sängar trötta efter en dag ute på ägorna.

Jag saknar till och med att sitta på utedasset och filosofera!?

Ett så vackert ställe hittar vi aldrig igen men kanske kanske om några år, när det bara är vi två kvar hemma och vi inte ska åka till jobbet varje dag - att vi kan få möjlighet att bo så igen - det hoppas jag på.

Vi bor bra idag, absolut, precis som vi behöver just nu nära till jobb osv. Vi bor alldeles intill en underbar skog med många stigar att promenera på där Buspudlarna kan springa lösa. Varje dag är jag i skogen - ett måste för mig.

I vårt hus har vi plats när alla barnen kommer hem vilket vi inte hade i lägenhet. Jag minns förra julen när alla var hemma och vi inte rymdes i vårt lilla kök utan åt alla måltider i vardagsrummet där vi också sov på madrass på golvet Älskade Mannen och jag - med näsan i julgranen....  det var trångt, riktigt trångt.

Just nu är det bra så här men framöver skulle jag nog vilja bo ute i skogen....ändå.