Jag känner mig kulen idag, min reumatism gör sig ordentligt påmind och jag känner mig riktigt risig. Jag skulle nog helst vilja ligga under filten i soffan idag och bara vänta på att det ska bli bättre.

På bilden syns mitt solhörn på torpet som vi sålde till förmån för ett hus i stan istället för en trång lägenhet - jag saknar det. Jättemycket....

Jag saknar lugnet som fanns där, mitt ute i skogen. Jag saknar känslan av att vara alldels ifred, att sitta och titta utöver sjön och höra Lommen, att gå utefter lilla skogsvägen med buspudlarna och smygkika på bävrarna som tog en kvällssim.

Jag saknar att på kvällentända eld i vedspisen och mysa i köket med Älskade Mannen och se buspudlarna hopkurade i sina sängar trötta efter en dag ute på ägorna.

Jag saknar till och med att sitta på utedasset och filosofera!?

Ett så vackert ställe hittar vi aldrig igen men kanske kanske om några år, när det bara är vi två kvar hemma och vi inte ska åka till jobbet varje dag - att vi kan få möjlighet att bo så igen - det hoppas jag på.

Vi bor bra idag, absolut, precis som vi behöver just nu nära till jobb osv. Vi bor alldeles intill en underbar skog med många stigar att promenera på där Buspudlarna kan springa lösa. Varje dag är jag i skogen - ett måste för mig.

I vårt hus har vi plats när alla barnen kommer hem vilket vi inte hade i lägenhet. Jag minns förra julen när alla var hemma och vi inte rymdes i vårt lilla kök utan åt alla måltider i vardagsrummet där vi också sov på madrass på golvet Älskade Mannen och jag - med näsan i julgranen....  det var trångt, riktigt trångt.

Just nu är det bra så här men framöver skulle jag nog vilja bo ute i skogen....ändå.

Här ligger en riktig Madonna!

Rund och go och en släng av Damp - men mycket älskad. Hon har en nos som skulle slå de flesta i en söktävling, gillar sin husse skarpt men tycker nog att det är mattes ord som gäller - om husse "säger" och jag finns i närheten kollar hon alltid med mig om det är OK det husse tycker....hon är skitfrän! Klok som en pudel....

På helgen får hon också krypa upp i sängen men hon lägger sig i  fotändan och kurar ihop sig till en liten boll, som för att inte ta plats.

Visst är han vacker?

Dessutom är han otroligt gó, lägger ofta sitt huvud i mitt knä och vill då bli smekt på nosen, sätter tassen i min hand och vill "prata", han försöker riktigt "krypa in i mig" och kunde han så satt han i knä men han är så stor att han faktiskt inte får plats. På helgen får han krypa upp i sängen innan vi går ut och då lägger han sig tätt intill mig och vi bara myyyser - mellan oss finns en otrolig känsla, han gillar alla i familjen men visar klart och tydligt till övriga att det är matte som är bäst och jag äääälskar denna hund!

- och det känns tungt.

När sånt händer, som nu alldeles för tidigt, så får man anledning att tänka över sitt eget liv - det är inte för evigt.

Min vän - en kvinna i min egen ålder, en fru, mamma, mormor, arbteskamrat och säkert mycket mer - det blir lätt att identifiera sig ...

Jag tänker på hur hon kanske tänkte och kände mot slutet, när hon visste att hon skulle lämna alla - hur klarar man det? Hur klarar alla som blir kvar att hantera sorgen efter en älskad?

På lördagmorgonfick jag veta att hon var borta, jag tände ett ljus och mina tankar gick till min vän och hennes familj, det kändes tungt.

Livet är skört och absolut ingen självklarhet!

-vill jag bara säga -

Sluta oroa er för åderbråck, rynkor och andra jävligheter!

Låt oss leva efter mottot; Livet ska INTE vara en resa ner mot graven med målsättning att anlända i en attraktiv och välbevarad kropp utan snarare en sladdning in från sidan med en chokladkaka i ena handen och vinet i den andra och med en kropp som blivit ordentligt använd, för att inte säga fullständigt utsliten, samtidigt som man säger; WOOHOOO vilken jävla åktur!

Å än en gång, tänk på detta, har man skrattgropar i låren borde det vara ett tecken på ett lyckligt underliv! !

Dom kallar sig så - Cirkus Stenbeck - min äldsta dotters familj! Det låter inte klokt men så har det blivit sedan dom blev mamma och pappa till Lilla O och upptäckt att numera reser dom med stor last- många grejor ska med när man reser med småfolk! Och visst blir det rörigt - spjälsängen  ska packas fram och bäddas och så bäddas lillrummet om till gästrum, barnstolen måste torkas av och ställas på plats gamla vid matbordet, kära leksaker och sagoböcker sparade sedan barnen var små letar vi fram och jag försvinner i minnen en stund - vart tog alla ljuva småbarnsår vägen? Det går så fort! Vips så är dom föräldrar själva..... 

Lilla O är drygt 1 år och går med stöd av en hand. Hon kan säkert gå alldeles själv men vågar inte riktigt prova ännu utan styr en trygg hand med stor vilja - öh öh säger hon och visar med hela kroppen vad hon vill - och alla förstår....

Våra Buspudlar som inte sett henne sedan i somras då hon fortfarande kröp ganska sakta var förundrade över denna lilla människa som nu struttade runt och styrde om hela lugna tillvaron - vaaad ääär detta? såg vår hanhund Dennis ut att tänka. Han är den av hundarna som visat tecken på att vakta den Lilla genom att hålla koll och när hon krupit för långt bort har han ilat iväg och blockerat vägen för henne - tillbaka till flocken du!!!

Alice som är vår tik har valt en mer tillbakadragen taktik - den Lilla ska man akta sig för....

Båda hundarna har dock förstått vem dom ska hålla sig i närheten av när det är matdags.

Nu är dom på väg tillbaka till Stora Staden och Junior har följt med för att slå ihjäl några dagar så här mellan studenten och fortsatta studier så när jag kommer hem idag är det till en alldeles  tyst hus - ingen Cirkus, ingen härlig röra och ingen skrålande musik från Ungdomsrummet.

Jag har planer på en skogsprom med Buspudlarna och sedan krypa ner under filten i soffan.....